"Enkelt val att vi ska skapa förutsättningar för delaktighet för alla"

Lars Lööw har tilldelats Lika Unikas årliga utmärkelse 2016. Hans stora engagemang för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning gör avtryck och skillnad.


Vi träffar pristagaren på Svenska ESF-rådets kontor vid Liljeholmen i Stockholm. Lars Lööw är sedan ett drygt år generaldirektör för myndigheten, som finansierar projekt inom sysselsättning, integration och kompetensutveckling.

Den första frågan är given: Hur känns det att ha fått utmärkelsen?
Det är enormt roligt och jag känner mig hedrad. Vi har väl alla olika drivkrafter för vårt engagemang. Jag står gärna framför människor och pratar om de här frågorna, men det känns lite konstigt när jag som person är den som får uppmärksamheten. Jag är glad nu men var lika glad när Kicki Nordström fick priset första gången. Att Lika Unika har inrättat priset lyfter frågan om konventionens status och roll.

Vad är bakgrunden till ditt starka engagemang?
Han heter Carl Fredrik och är min son, som har en utvecklingsstörning. Jag blev pappa till honom när jag fortfarande läste juridik. Sedan skrev jag min uppsats om den lagstiftning som berör honom. Det var i den vevan som 1989 års handikapputredning och framtagandet av LSS var aktuellt. Jag hade redan ett samhällsintresse och blev medlem i FUB.

Nu har FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning funnits i tio år. Vad betyder den i dagens Sverige?
Konventionen betyder en hel del, den är ständigt närvarande i den politik och styrdokument som berör funktionshindrade. Vi förbättrar tillgänglighet, är tydligare med krav och har fått en diskrimineringslagstiftning som utvecklas och skapar nya förutsättningar. Men jag saknar en helhetssyn. Det kommer att ta tid innan konventionen får genomslag på individnivå.

Hur ser du på den enskildes rättigheter?
Om man tittar på hela utvecklingen av LSS i stort, och då menar jag inte enbart assistansersättningen utan hela reformen, så tycker jag att vi har blivit väldigt historielösa. Det händer en hel del saker som inte är bra för personer med funktionsnedsättningar. Debatten om LSS visar att det inte alltid finns ett rättighetsperspektiv. Vi tillåter ibland samhället att falla tillbaka på att göra människor med funktionsnedsättningar till passiva objekt för omhändertagande.

Vad behöver göras för att stärka rättigheterna?
Jag är en av dem som vill se en ny handikapputredning. Det har hänt så mycket sedan slutbetänkandet kom 1992 och de som är ansvariga för reformen idag saknar en solid grund att stå på. Det har funnits ett ganska starkt motstånd från kommuner och andra när det gäller att stärka rättigheterna på individnivå. Vi har strukturer i samhället som gör att människor stängs ute. Därför måste samhället förändras så att detta inte sker. Vi behöver ta ett samlat grepp kring livssituationen för personer med funktionsnedsättning. Ett av skälen till att jag förordar en utredning är att jag inte tycker att vi tillämpar den lagstiftning som vi redan har. Lagen tillämpas inte utifrån den grundläggande idéerna om alla människors lika värde.

Behövs en speciell institution för mänskliga rättigheter?
Ja absolut. Det är på tiden och regeringen har också sagt att en sådan myndighet ska inrättas. Om man tittar på själva konventionsprocessen, och där jag var delaktig rent praktiskt, så var det i artikel 33 som handlar just om nationella institutioner. Det svenska förhållningssättet till mänskliga rättigheter har präglats av att mänskliga rättigheter är något som vi har och andra behöver. Ansvaret har legat på UD. Det blir jättekonstigt! Istället behövs en självständig och oberoende myndighet som kan betrakta det svenska samhället med ett raster av mänskliga rättigheter för ögonen.

Hur kan dagens funktionshinderrörelse använda konventionen?
På olika sätt, Sverige har skrivit på både konventionen och protokollet om individuell talerätt, vilket kan användas juridiskt. Men man måste lära sig konventionen och systemet. Det är viktigt att se vad rättighetsperspektivet innebär. Alla ska inte bli experter på mänskliga rättigheter men alla ska fundera på varför vi ställer krav på lika rättigheter. Varför tycker jag att vi behöver LSS? Är det därför att jag är en god människa och vill dela med mig till dem som har funktionsnedsättning? Eller tycker jag att alla människor ska ha likvärdiga förutsättningar att vara aktiva medborgare? Det är för mig två helt olika saker. För mig är det ett enkelt val att vi ska skapa förutsättningar för delaktighet för alla.

Du har kritiserat rörelsen för att inte vara tillräckligt aktiv i arbetet med konventionen?
Man missade tåget den gången konventionen togs fram, eftersom man till stor del valde att inte vara aktiv i arbetet. Varför det blev så har jag ingen aning om. Nu finns chansen att reparera skadan och det finns många aktiva som gör många och bra saker. Relationen till mänskliga rättigheter har också förstärkts. Men det har tagit onödigt lång tid.

Om vi istället riktar ljuset mot politiken: Hur ser du på den politik som bedrivs idag?
Det är länge sedan någon riktigt lyckades göra politik av funktionshinderfrågan. När det gäller arbetsmarknaden minskar delaktigheten sedan länge för personer med funktionsnedsättning. Även om det funnits ett intresse hos enskilda politiker har det inte blivit någon dynamik.

Varför har det inte lyckats bättre?
Politik kräver ju idéer, kanske är man för mycket överens. Man tycker att alla ska ha det bra men ställer inte frågan vad det innebär. Vad är bra och varför? Vi löser inte delaktighet enbart genom LSS, som är extremt viktig. Det behövs också ett bredare perspektiv. Vi måste prata både om hur samhället är utformat och om individuella stöd.

Idag är samhället mer komplext jämfört med för säg 25 år sedan. Hur påverkar det personer med funktionsnedsättningar?
Det är hårt och tufft för dem som har svårt att ställa om. Vi kan inte lösa problemen på samma sätt nu som då. Arbetslivet har höga krav på effektivitet och den tekniska utvecklingen går snabbt. Kraven i skolan är hårdare. Människor med funktionsnedsättning är redan steget efter. Därför måste politiken för dem förändras ännu snabbare än politiken i övrigt. Kanske kan den urladdning som nu sker kring delar av LSS bidra till att få fart på engagemanget och att vi inte tar de landvinningar som gjorts för självklara.

I backspegeln: Hur var det när du var med och förhandlade om konventionen?
Det var spännande att få vara med i ett historiskt sammanhang. Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle som handlade om kravet på självbestämmande för personer med funktionsnedsättning. Då sa hela den samlade funktionshinderrörelsen att det här är vad konventionen står och faller med. Att jag fick vara med och företräda Europa i fråga om mänskliga rättigheter institutionen var också fantastiskt. Jag är glad över att ha fått vara en del av detta. En mycket liten del, tillägger Lars Lööw slutligen blygsamt.

Margaretha Holmqvist