Backlash för frigörelse och rättighetskamp får bara bli ett litet gupp på tidsaxeln, inte mer!

MJ funkprojektet

2017-05-16

Lika Unikas ordförande Maria Johanssons invigningstal vid Funkisprojektets avslutningskonferens 16 maj 2017

''Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.''
Det skrev poeten John Dunne för snart 400 år sedan, 1623.

Jag har haft förmånen att gå, om inte två år i varje klass, så Funkisprojektets normutbildning för styrelser inte en utan två gånger. Först med FQ, Forum - Kvinnor och funktionshinder, och sedan en gång till, med Lika Unika.

Jag är tacksam för möjligheten, tacksam för ögonöppnare och för de mötesplatser dessa utbildningar och hela projektet i sig inneburit.

På senare år har vi åter upplevt en iver att kategorisera människor, placera människor i fack för att sortera tillvaron. Förutom att vi människor tack och lov är mer förfinade och mångfacetterade än så, kan vi inte etiketteras på det sättet. Vi är inte våra etiketter och många av oss skulle dessutom se ut som en koffert på jordenruntresa.

På samma sätt som vi inom funktionshinderrörelsen har ett ansvar att stå upp för och leva upp till varandras krav och behov av tillgänglighet behöver vi stå upp för varandra rörelser emellan. Det handlar ju om samma sak. Rätten att vara de vi är och att få möjlighet att leva våra liv.

Ett konkret resultat av projektet är RFSLs tillgänglighetspolicy som antogs vid kongressen förra våren. Jag ska läsa upp målen med denna policy:
- Att medlemmar, personal och andra som vi arbetar med och för ska känna sig välkomna inom RFSL Förbundets olika verksamheter, oavsett funktionsvariation.
- Att medlemmar, personal och andra som vi arbetar med och för ska kunna delta på aktiviteter inom RFSL Förbundet, oavsett funktionsvariation.
- Att personal, förtroendevalda och alla som arbetar på förbundsnivå har tillräckliga kunskaper för att säkerställa god tillgänglighet inom RFSL.

Jag vill tacka RFSL och projektet för detta viktiga steg och detta viktiga ställningstagande.

Ytterligare en viktig del av projektets verksamhet har inneburit att genomföra HBTQ-utbildningar för LSS-verksamheter. Rätten till sin sexualitet, rätten att ses som en sexuell varelse är grundläggande. Här upplever vi samtidigt fortfarande hur människor med funktionsnedsättning inte ses som de kvinnor och män vi är, hur vi förväntas att inte ha något sexliv, någon lust eller kunna väcka lust, kanske än mindre när det kommer till icke-heterosexualitet. Det är inte bara respektlöst och förminskande, det är också farligt. Vi nås regelbundet av nyheter om fall av sexuellt våld och våldtäkt som avskrivs då brott inte anses kunnat bevisas när offret har en funktionsnedsättning. Jag är övertygad om att avsexualiseringen är en del av förklaringen.

Om inte vi som har erfarenhet av att exkluderas, glömmas bort eller utestängas genom otillgänglighet, genom lagar och strukturer, genom att inte räknas, genom att ännu en gång tvingas inse att den som pratar om alla inte menar oss - på olika sätt står upp för andras rätt, inte endast vår egen, att slippa denna utestängning - hur ska vi då kunna påverka för ett inkluderande samhälle och hur trovärdiga är vi?

De två kurserna gav mig fyra dagar av nya kunskaper, aha-upplevelser och tankar. En övning som jag ofta kommer tillbaka till är tidsaxeln med årtal för kamperna för rättigheter för hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning - där blev det så tydligt hur synsätt, frihet och förändringar för våra två rörelser följts åt genom de senaste hundra åren. Ett tydligt exempel är hur det medicinska synsättet på människan och kroppen påverkat både utifrån funktionsnedsättning och utifrån sexuell läggning.

Det är en viktig insikt vi behöver ha med oss i nutid och framåt.
Hur vi inte heller är öar när det kommer till frigörelse och rättighetskamp, till historiska svängningar och skeenden. Vi har decennier bakom oss då allt fler erövrat sina rättigheter och fler fått möjlighet att föra sin egen talan.

I vår omvärld och också här i Sverige ser vi dock hur detta nu från olika håll ifrågasätts och vi upplever hur historien backar, vunna segrar kan upplevas förlorade.
Tillsammans har vi ett ansvar att se till att denna backlash bara blir ett litet gupp på tidsaxeln, inte mer.

Därför, vi behöver varandra.
Tillsammans förändrar vi.