Vi ska vara den förändring vi vill se - Maria Johansson i tal på Womens Mars 21 januari i Stockholm

womens march

2017-01-23

Lördagen den 21 januari genomfördes Women's March runt om i världen, också i Stockholm. Lika Unikas ordförande Maria Johansson talade på Norrmalmstorg vid manifestationen för kvinnors och minoriteters rättigheter, för mänskliga rättigheter.

Maria Johanssons tal på Norrmalmstorg, Stockholm:

- Det handlar om mänskliga rättigheter, om alla människors lika värde och frihet, om rätten att vara den man är. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är mänskliga rättigheter.

När den ena kandidaten i förra årets valrörelse i USA resenterade förslag för inkludering och delaktighet, ägnade sig den andre åt att håna härma samma medborgargrupp. Det kallas funkofobi.

Jag är övertygad om att vi människor i grunden har betydligt mer som förenar än som skiljer oss, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Därför tror jag att vi gemensamt kan förändra och påverka vår framtid om vi hela tiden för samtal, om vi synliggör och delar med oss av varandras upplevelser och erfarenheter, om vi visar på likheterna istället för att skrämmas av skillnaderna, om vi står upp för varandras rätt att vara de vi är utifrån skilda förutsättningar.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Sedan den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter antogs i FN 1948 har mycket hänt och fler och fler har erövrat
sina mänskliga rättigheter.

Samtidigt vet vi alltför väl att "alla" ofta inte betyder alla. För att förtydliga att alla också omfattar kvinnor, att alla också omfattar barn, flickor och pojkar, att alla också omfattar flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning, har vi kämpat oss till särskilda konventioner som tydliggör vilka som menas med alla människor.

Men vi är inte framme ännu, vare sig i Sverige, USA eller i övriga världen. Vi har lång väg kvar tills samhället utformas utifrån människors skilda förutsättningar. Tills det är lika självklart att teckenspråkstolka publika sammankomster som det är att använda mikrofon och tills eventuella trappsteg alltid kompletteras med ramp, både bokstavligt och bildligt.

Utvecklingen har i stort under lång tid ändå gått åt rätt håll, men på senare år ser vi allt oftare hur kvinnors och minoriteters rättigheter ifrågasätts. Hur rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten att kunna vara delaktig och leva självständigt,
rätten att räknas med - inte längre är så självklar som vi kanske trodde.

Utvecklingen ger oss en brutal påminnelse om att rättigheter ständigt måste återerövras och försvaras, för att vi ska kunna
- istället för att backa - fortsätta flytta fram positionerna.

När oro sprider sig och tillåts överrösta framtidstro, samarbete och visioner om en bättre värld ökar tendensen att dela upp, sätta etiketter och diskriminera.

Men vi har ett val - åt ena hållet en väg av rädsla, uppdelning och protektionism. - åt andra hållet en väg där vi tar den mänskliga mångfalden på allvar, på riktigt, och ser den som den styrka och rikedom den innebär. Tillsammans kan vi förändra samhället, tillsammans är vi starka.

Låt oss ta vara på det och göra det bästa vi kan av framtiden. Det är vi, du och jag - här och nu, som bestämmer vilken väg vi ska välja och vilket samhälle vi vill ha! Vi ska vara den förändring vi vill se!